Motioner i riksdagen

*Dammar av bloggen*

Jag erkänner, jag är en tämligen dålig bloggare. Har varit enormt mycket arbete och på grund av tidsbrist har bloggen återigen blivit lidande.

För några veckor sedan kunde man läsa i medierna om hur Sverigedemokraterna hade lagt få motioner under förra mandatperioden, vilket förvisso stämde. Men för att citera Björn:

Antalet motioner har inget med det politiska innehållet att göra. Många av de motioner som en del ledamöter lämnar in är samma återkommande motioner som de tidigare lagt. En del motioner handlar om ytterst triviala saker, såsom sandning av trappan utanför riksdagshuset eller krokar för damväskor vid ledamöternas platser i kammaren. Alla vet nämligen att journalisterna gör dessa sammanställningar och då handlar det om att skicka in så många motioner som möjligt. Kvantiteten kommer i första hand och kvaliteten i andra hand.

För Sverigedemokraternas del är det min ambition att vi ska satsa på innehållet och kvaliteten i våra motioner. Hellre lägga färre och bra motioner än många och mindre ogenomtänkta. Att vi i årets summering utmärker oss extra med att ha lagt få motioner per ledamot beror på att vi knappt hann bli invalda innan den allmänna motionstiden löpte ut och därmed vare sig hade möjlighet att ta del av riksdagens utredningstjänst (RUT) eller tid att författa en större mängd motioner. Inför nya årets allmänna motionstid kommer situationen vara annorlunda. Vi är också det parti som gett RUT i särklass flest utredningsuppdrag. Dock ska kvalitet fortsätta gå före kvantitet.

Men som den siffernörd jag är, har jag gått igenom antalet motioner som inkommit i riksdagen, innan den allmänna motionstiden gick ut. Det man ska komma ihåg är att Sverigedemorkaterna är det enda parti som inte återanvänt motioner sedan tidigare mandatperioder, av förklarliga skäl då man först 2010 blev ett riksdagspart.

Hur ser det då ut?

Totalt antal motioner på 348 ledamöter: 3238 stycken.
Socialdemokraterna, 112 mandat: 1073 motioner.
Moderaterna, 107 mandat: 764 motioner.
Miljöpartiet, 25 mandat: 238 motioner.
Folkpartiet, 24 mandat, 269 motioner.
Centerpartiet, 23 mandat, 177 motioner.
Sverigedemokraterna, 19 mandat, 248 motioner.
Vänsterpartiet, 19 mandat, 168 motioner.
Kristdemokraterna, 19 mandat, 301 motioner.

Om vi då slår ut motionerna per antal ledamöter, och rangordnar efter antal motioner per person. Vad får vi då för resultat?

Kristdemokraterna: 15,8 motioner per person.
Sverigedemokraterna: 13,0 motioner per person.
Folkpartiet: 11,2 motioner per person.
Socialdemokraterna: 9,5 motioner per person.
Miljöpartiet: 9,5 motioner per person.
Vänsterpartiet: 8,8 motioner per person.
Moderaterna: 7,1 motioner per person.
Centerpartiet: 7,7 motioner per person.

Tänka sig, Sverigedemokraterna har lagt näst flest motioner per person, vilket torde vara det korrekta sättet att utgå ifrån. Utan att dessutom, som sagt, ha några motioner att återanvända, som andra partier har gjort. Nu håller jag förvisso med Björn om att antal motioner inte är det relevanta, men i och med att det mediala etablissemanget gärna likställer antalet motioner med ens riksdagsarbete, tycker jag det var på sin plats att göra uträkningarna åt dem.

Jag menar, vi vill väl att media ska rapportera sanningsenligt?

Ann-Charlotte Marteus gör mig mörkrädd

I förgår(6/9-11) läste jag en av Expressens ledare, signerad Ann-Charlotte Marteus. Den bygger på en artikel som jämställdhetsminister Nyamko Sabuni fick publicerad i Aftonbladet den 7 september 2011.

Mycket har jag läst genom åren av denna skribent, i de flesta fallen har jag tappat hakan och kunnat konstatera att Marteus gång på gång slagit rekord i bottennapp. Så även med denna ledare som går utanför allt vad förstånd heter och som utan större konkurrens kammar hem guldmedaljen i osmaklighet.

Marteus citerar:

”Bör svensk sjukvård ge kvinnor tipset att man kan sticka sig i underlivet med en nål på bröllopsnatten, för att fejka en jungfrulig blödning? I teorin borde svaret förstås vara: NEJ. Kvinnors rätt till sin egen kropp och sexualitet hör till de grundläggande värderingar som vi inte kan kompromissa om. Och läkare får inte trixa. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) är en teoretiskt lagd, principfast kvinna. För henne är frågan följaktligen busenkel: det är ”fullständigt oacceptabelt” att svensk sjukvård ger flickor oskuldsråd. Därför ska hon ta fram nationella riktlinjer ”för hur sjukvården ger dessa flickor stöd att leva sina liv i åtnjutande av sina fullständiga rättigheter”. (AB 5/9) ”

För att sedan skriva följande:

”Visst, ta fram riktlinjer, Sabuni. Det är klart att det är bra om sjukvården kan ge kvinnor redskap att tala familjen till rätta. Eller kanske bjuda in alla parter till samtal om kvinnokroppen och den mytiska mödomshinnan. ”

Notera första ordet: ”Visst” – ett sätt att antyda följande: Hon håller inte med Sabuni och verkar antyda att reglerna som kan tänkas uppkomma kommer att vara meningslösa och verkningslösa.

Marteus skriver vidare:

”Men vad händer om flickorna är övertygade om att det inte går att lösa problemet den vägen?”

Marteus låter oss alltså förstå att hennes åsikt är att förslaget om att kvinnor ska sticka sig själva för att blöda, torde vara en lösning likt vilken annan lösning som helst. Nej Marteus, det är ingen lösning likt vilken annan lösning som helst. Det är ingen lösning över huvud taget! Släpp sargen och kom in i matchen! Frågan du bör ställa dig själv är: Varför måste kvinnor ta till denna hemska ”metod”?

Svaret är självklart, men inte för alla. Metoden ses som ett sätt att akut lösa ett symtom på ett grundläggande problem. Och det problemet är en del av en större helhet, ett strukturellt problem som innebär religiöst och kulturellt förtryck av kvinnor. Det är det problemet vi måste råda bot på, inte hitta lösningar som legitimerar de religiösa samt kulturella påfund som påtvingar kvinnor att ta till drastiska ”lösningar” såsom att skada sig själva i underlivet.

Det verkar som att Marteus faktiskt förstår, men ändå inte. Självmål på hög nivå med andra ord.

”En nål i underlivet är groteskt. Beklagansvärt. Men i ett mångkulturellt samhälle, där människor står med fötterna i olika kulturer – nej, mer än så, de är rotade som träd med djupa rötter i olika kulturer – där måste vi nog lära oss att tänka lite pragmatiskt och uppfinningsrikt. Vi kan inte stirra oss blinda på teorin. ”

Hon håller alltså med om att det är en grotesk lösning på ett större problem. Men istället för att påpeka och lyfta upp anledningarna till den groteska lösningen, väljer hon istället tystnaden samt floskelargument som tyvärr tyder på acceptans, och även på ett svek av de utsatta kvinnorna. 

Kontentan: Ann-Charlotte Marteus tycker att både problematiken och lösningen är grotesk. Men i det mångkulturella Sverige tycker hon att det är ett fungerande alternativ och något vi bör lära oss att acceptera.

Personer som Marteus gör det tämligen enkelt för mig att fortsätta min kamp mot multikulturalismen, att fortsätta min kamp för ett jämställt Sverige, och att fortsätta min kamp mot personer som Marteus själv, som uppenbarligen behöver ta av sig skygglapparna – och inse att en nål i underlivet inte är en accepterad lösning i ett jämställt land, och att det heller aldrig kommer att bli det.

Ann-Charlotte Marteus, VET HUT!

Lite mer statistik

Satt och läste ett par nyheter där en av de tillfrågade ordförandekandidaterna för Centerpartiet uttalade sig om att Centern återigen ska bli en 20%-parti. Det fick mig och fundera på, dels deras utveckling genom åren, och dels hur utvecklingen varit för övriga partier i riksdagen. Se nedan.

1. Valresultat från första gången man hade alla 3 val samtidigt.
2. Det sämsta valresultatet mellan 1970-2010.
3. Det bästa valresultatet mellan 1970-2010.
4. Valresultatet 2010.
5. Förändringen ifrån det högsta samt det lägsta resultatet, till hur det ser ut i dagsläget.

Vänsterpartiet:
1970: 4,8%
1991: 4,5%
1998: 12,0%
2010: 5,6%
-6,3%

Socialdemokraterna:
1970: 45,3%
2010: 30,7%
1970 & 1994: 45,3%
2010: 30,7%
- 14,6%

Moderaterna:
1970: 11,5%
1970: 11,5%
2010: 30,1%
2010: 30,1%
+18,6%

Folkpartiet:
1970: 16,2%
1998: 4,7%
1970: 16,2%
2010: 7,1%
-9,1%

Centerpartiet:
1970: 19,9%
2010: 6,6%
1973: 25,1%
2010: 6,6%
-18,5%

Kristdemokraterna:
1970: 1,8%
1976 & 1979: 1,6%
1998: 11,8%
2010: 5,6%
-6,2%

Sverigedemokraterna och miljöpartiet är lite speciella i denna uträkning då de inte existerat lika länge.

Miljöpartiet:
1982: 1,7%
1985: 1,5%
2010: 7,3%
2010: 7,3%
+5,6%

Sverigedemokraterna:
1988: 0,02%
1988: 0,02%
2010: 5,7%
2010: 5,7%
+5,68%

Utan att gå in djupare på siffrorna när det kommer till tapp eller ökning, så kan vi se att Moderaterna, Sverigedemokraterna och Miljöpartiet är de stora vinnarna.

Trevlig helg!

Källa 1
Källa 2
Källa 3

Sent ska syndaren vakna

I sedvanlig ordning, när jag anländer till kontoret, så sätter jag mig och går igenom nyhetsflödet. Allt man missat från gårdagen samt det som kommit ut under natten och förmiddagen ska gås igenom. I regel är det inget som sticker ut, speciellt inte när man går igenom Expressen och Aftonbladet.
Eller ja, visst sticker de ut, men knappast på ett smickrande sätt. Hur som helst. Jag fastande för en artikel skriven av ledarredaktionen på Expressen.

Med rubriken ”Demokratins dödgrävare”, väljer man att ta upp två exempel där enskilda individer har utnyttjat demokratins ”baksida” genom att roffa åt sig mandat ifrån Sverigedemokraterna.

Hur är det möjligt? På grund av två omständigheter. Dels för att SD inte hade skyddat sin partilista, vilket gjorde det möjligt för en person att skriva dit Jesper Linds namn, så att han blev vald som en av tre Sverigedemokrater. När så oppositionsrådet skulle utses föreslog han sig själv och krävde sluten omröstning. Då röstade fyra personer från andra partier för att Lind skulle få uppdraget. Den äkta SD-kandidaten var chanslös.

Vem är Jesper Lind då? Det är onekligen en bra fråga. Jesper är, som jag förstått det, lärare. Elever har vittnat om hur Jesper så fort tillfälle har uppstått, har snackat skit om partiet. Det är de händelserna som ska ha varit själva grunden bakom att någon skrev hans namn på en valblankett för Sverigedemokraterna. Som man kan läsa i artikeln så fanns det andra namn och att det alltså var personer ifrån de andra partierna som valde att rösta på honom istället för den personen som var representant för just Sverigedemokraterna. Riktigt ruttet från allas håll. Sen kan jag tycka att en person som jobbar med att utbilda och forma våra yngre bör vara av seriös karaktär.

På annan ort..

I Staffanstorp är det lika illa. Där har Moderaterna och Staffanstorpspartiet tagit hand om makten på samma odemokratiska vis. Moderaten Stefan Möller tvingades lämna sina tunga uppdrag våren före valet 2010 på grund av att han låtit en ung funktionshindrad man bo i ett uthus. Möller fanns inte med på M-listan inför valet.

I Staffanstorp sitter alltså en ex-moderat på ett mandat för Sverigedemokraterna, där det dessutom enligt undersökning, har visat sig att han skrev dit sig själv på listan. Sanslöst. Skäms!

Det är tämligen imponerande att Expressen lyckas skriva en artikel där man faktiskt står bakom oss och det vi har sagt och försökt lyfta. (Utan nämnvärda resultat) Det är dock inte så bra som det verkar, läser man hela artikel så är det svårt att missa denna mening:

Expressen är ingen vän av Sverigedemokraterna

Givetvis kan man inte skriva en artikel som kan anses vara fördelaktig för oss, utan att slänga in något skräp, där man dessutom tar politisk ställning. Har ni någonsin läst en tidning skriva:

Försökattvaraenseriöstidning är ingen vän av Socialdemokraterna.

Skulle inte tro det va. Läs hela artikeln Här.

Tyvärr får ni klicka er vidare om ni vill läsa hela. Det är nämligen så att jag haft problem med tidningar som hotat med att anmäla och krävt ersättning för att man citerat ”deras” nyheter.

Lite statistik

Eftersom all den vakna tiden där hjärnan faktiskt fungerar går till att jobba, har jag således dålig fantasi och vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Bjuder därför på lite statistik från twitter, facebook samt google.

Twitter:
MP: 6,890 följare.
M: 6,645 följare.
S: 6,620 följare.
V: 4,660 följare.
C: 3,546 följare.
KD: 2,537 följare.
FP: 3,624 följare.
SD: 999 följare.

Partiledare/språkrör på twitter:
Hägglund: 7,626 följare.
Ohly: 4,473 följare.
Fridolin: 3,422 följare.
Åkesson: 3,328 följare.
Reinfeldt: 2,933 följare. (0 tweets)
Romson: 1,382 följare.
Juholt: 856 följare. (0 tweets)
Björklund: Twittrar ej.
Olofsson: Twittrar ej.

Facebook:
SD: 42,007.
S: 20,815 som gillar.
M: 16,888 som gillar.
MP: 14,042 som gillar.
V: 6,539 som gillar.
FP: 3,708 som gillar.
C: 2,476 som gillar.
KD: 1,752 som gillar.

Partiledare/språkrör på facebook.
Åkesson: 23,343 som gillar.
Juholt: 10,985 som gillar.
Ohly: 5,284 som gillar.
Fridolin: 3,259 som gillar.
Reinfeldt: 2,871 som gillar.
Hägglund: 2,533 som gillar.
Olofsson: 2,311 som gillar.
Björklund: 1,446 som gillar.
Romson: 647 som gillar.

Sökningar på google, partier.
S: 12,4 miljoner träffar.
MP: 6,9 miljoner.
SD: 4,2 miljoner träffar.
M: 3,8 miljoner träffar.
V: 3,0 miljoner träffar.
FP: 2,6 miljoner träffar.
KD: 2,2 miljoner träffar.
C: 0,3 miljoner träffar.

Sökningar på google, partiledare/språkrör.
Juholt: 5,1 miljoner träffar.
Olofsson: 5,5 miljoner träffar.
Reinfeldt: 4,8 miljoner träffar.
Björklund: 2,5 miljoner träffar.
Ohly: 2,2 miljoner träffar.
Hägglund: 2,9 miljoner träffar.
Åkesson: 1 miljon träffar.
Fridolin: 0,8 miljoner träffar.
Romson: 0,5 miljoner träffar.

På återseende!

Bildkampanj(?)

Det har kommit till min kännedom(..) att ett gäng meningsmotståndare har skapat en grupp på facebook som heter ”Mejla din bild till Jimmie Åkesson”. (Här)Varför kan man fråga sig?

Aftonbladet gjorde en hel arme av hönor utav en fjäder. Föga förvånande. Nyheten går att läsa (Här). Först vill jag poängtera att det knappt finns någon sanning i artikeln. Själva diskussionen som man får anta ligga bakom ”nyheten” finns inspelad och går att höra (Här).

Då det är jag som sitter och svarar på alla mailen som inkommer till info@sverigedemokraterna.se, vore det ytterst tacksamt om folk slutade maila. Vi förstår er poäng, även om ni inte har förstått att aftonbladet dels hittar på, och dels att vi inte är intresserade av bilderna på er. För er som mailar direkt till Jimmie Åkesson kan jag även hälsa från Alexandra Brunell att hon önskar slippa bli nerspammad. Det är onekligen svårt för oss båda att sköta våra jobb när det inkommer flera mail varje minut.

Det är dock tämligen märkligt att det fått så stor uppmärksamhet. Var var ni med era grupper när individer i Sverigedemokraterna blev utsatta (och blir) för händelser som är allt annat än ok?
Konsekvent är knappast ett ord som finns i ert vokabulär, utan allt handlar enbart om att ge sig på partiet, oberoende om det är rätt eller fel.

Intressant fakta. 5926 personer har valt att gå med i gruppen. 5432 personer har valt att inte delta. Var det inte så att Sverigedemokraterna hade ett ”försumbart” stöd som dessutom enligt Lena Sundström, har marginaliserats? Enligt etablissemangets slutsatser torde bara dryga 6% av de tillfrågade ha valt att ej delta.

Tämligen intressant!

Nekandet av servering till Söder

En annan snackis från veckan som var, rör sig om en händelse som sägs ha skett.
Per Lagerström skriver följande på twitter: Här

Heder åt servitrisen som vägrade servera Björn Söder ”mina föräldrar kom hit på 60-talet och byggde upp det här landet” #almedalen

Notera att det är drygt 41 personer som retweetat twittret (Sprider vidare s.a.s). Typiskt svenskt. Skadeglädje och en typ av konsensus som innebär att all typ av negativitet som sker gentemot SD är acceptabelt och bör applåderas.

Ett klargörande som jag skrev ihop.

Vi var på två olika ställen igår där jag på förhand hade bokat. Per Lagerström menar på att Björn skulle nekats
servering, vilket faller på sin egen orimlighet.

1. Genom förbokning var restaurangerna fullt medvetna om vilka som skulle delta.
2. Vi var på samma restauranger i början av veckan, med samma personal, utan problem.
3. Björn var inte den enda ur partiledningen som var ute och åt. Rimligtvis borde inte Björn ha varit den enda som
nekades.

Faktum är att vi fått mycket bra service överallt där vi varit och ätit under veckan, även responsen ifrån andra besökare har varit mycket god.

Spontant kan man undra vad Per Lagerström är ute efter att uppnå med sitt twitterinlägg. Vissa skriker uppenbarligen efter uppmärksamhet.

Det är..

…dags att väcka den gamla bloggen till liv.