Ann-Charlotte Marteus gör mig mörkrädd

I förgår(6/9-11) läste jag en av Expressens ledare, signerad Ann-Charlotte Marteus. Den bygger på en artikel som jämställdhetsminister Nyamko Sabuni fick publicerad i Aftonbladet den 7 september 2011.

Mycket har jag läst genom åren av denna skribent, i de flesta fallen har jag tappat hakan och kunnat konstatera att Marteus gång på gång slagit rekord i bottennapp. Så även med denna ledare som går utanför allt vad förstånd heter och som utan större konkurrens kammar hem guldmedaljen i osmaklighet.

Marteus citerar:

“Bör svensk sjukvård ge kvinnor tipset att man kan sticka sig i underlivet med en nål på bröllopsnatten, för att fejka en jungfrulig blödning? I teorin borde svaret förstås vara: NEJ. Kvinnors rätt till sin egen kropp och sexualitet hör till de grundläggande värderingar som vi inte kan kompromissa om. Och läkare får inte trixa. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) är en teoretiskt lagd, principfast kvinna. För henne är frågan följaktligen busenkel: det är “fullständigt oacceptabelt” att svensk sjukvård ger flickor oskuldsråd. Därför ska hon ta fram nationella riktlinjer “för hur sjukvården ger dessa flickor stöd att leva sina liv i åtnjutande av sina fullständiga rättigheter”. (AB 5/9) “

För att sedan skriva följande:

“Visst, ta fram riktlinjer, Sabuni. Det är klart att det är bra om sjukvården kan ge kvinnor redskap att tala familjen till rätta. Eller kanske bjuda in alla parter till samtal om kvinnokroppen och den mytiska mödomshinnan. “

Notera första ordet: “Visst” – ett sätt att antyda följande: Hon håller inte med Sabuni och verkar antyda att reglerna som kan tänkas uppkomma kommer att vara meningslösa och verkningslösa.

Marteus skriver vidare:

“Men vad händer om flickorna är övertygade om att det inte går att lösa problemet den vägen?”

Marteus låter oss alltså förstå att hennes åsikt är att förslaget om att kvinnor ska sticka sig själva för att blöda, torde vara en lösning likt vilken annan lösning som helst. Nej Marteus, det är ingen lösning likt vilken annan lösning som helst. Det är ingen lösning över huvud taget! Släpp sargen och kom in i matchen! Frågan du bör ställa dig själv är: Varför måste kvinnor ta till denna hemska “metod”?

Svaret är självklart, men inte för alla. Metoden ses som ett sätt att akut lösa ett symtom på ett grundläggande problem. Och det problemet är en del av en större helhet, ett strukturellt problem som innebär religiöst och kulturellt förtryck av kvinnor. Det är det problemet vi måste råda bot på, inte hitta lösningar som legitimerar de religiösa samt kulturella påfund som påtvingar kvinnor att ta till drastiska “lösningar” såsom att skada sig själva i underlivet.

Det verkar som att Marteus faktiskt förstår, men ändå inte. Självmål på hög nivå med andra ord.

“En nål i underlivet är groteskt. Beklagansvärt. Men i ett mångkulturellt samhälle, där människor står med fötterna i olika kulturer – nej, mer än så, de är rotade som träd med djupa rötter i olika kulturer – där måste vi nog lära oss att tänka lite pragmatiskt och uppfinningsrikt. Vi kan inte stirra oss blinda på teorin. “

Hon håller alltså med om att det är en grotesk lösning på ett större problem. Men istället för att påpeka och lyfta upp anledningarna till den groteska lösningen, väljer hon istället tystnaden samt floskelargument som tyvärr tyder på acceptans, och även på ett svek av de utsatta kvinnorna. 

Kontentan: Ann-Charlotte Marteus tycker att både problematiken och lösningen är grotesk. Men i det mångkulturella Sverige tycker hon att det är ett fungerande alternativ och något vi bör lära oss att acceptera.

Personer som Marteus gör det tämligen enkelt för mig att fortsätta min kamp mot multikulturalismen, att fortsätta min kamp för ett jämställt Sverige, och att fortsätta min kamp mot personer som Marteus själv, som uppenbarligen behöver ta av sig skygglapparna – och inse att en nål i underlivet inte är en accepterad lösning i ett jämställt land, och att det heller aldrig kommer att bli det.

Ann-Charlotte Marteus, VET HUT!